Hon sprang längs med grusvägen, visste inte vart hon skulle ta vägen. Svettdroppar rann nerför hennes panna. Aldrig hade hon varit så rädd som hon var nu. Förutom ljudet från hennes eget flås, ande och hennes snabba steg mot den grusiga vägen var det nu helt tyst. Den kalla fuktiga luften isade i hennes lungor när hon andades in. Hon fortsatte att springa, det allt för stora skorna hindrade henne från att springa snabbare. Plötsligt stannade hon upp, stod helt stilla och bara lyssnade. Ett svagt motorliknande ljud hördes längre bort, ljud som rullade fram i hög hastighet. I panik vände hon om och sprang rakt in i den mörka skogen. Hon hörde ett slirande ljud och en dörr som öppnades. Ökade genast farten. Trädgrenarna piskade henne i ansiktet och rev upp smala sår på hennes kinder. Hon sparkade snabbt av sig skorna, mossan var mjuk under hennes fötter. En tjock trädrot kom i hennes väg och hon föll mot marken.

Minna vaknade av väckarklockan som stod och tjöt på byrån någon meter ifrån sängen. ”Bara fem minuter till.” mumlade hon trött åt väckarklockan och hoppades på att den skulle visa lite medlidande och låta henne få sova en stund till. Men som vanligt fortsatte den att tjuta, hon hade inget annat val än att gå upp. Hon reste sig upp, stängde av klockan och började gå mot köket för att göra i ordning en kopp med kaffe och en ost smörgås. Hennes långa bruna hår var uppsatt i en bulle bak på huvudet, den tjocka pannluggen hängde nästan över ögonen på henne. Hon hade planerat att klippa den med det hade inte blivit av.
Efter att ha avslutat frukosten gick hon med trötta steg över trägolvet mot det blå kaklade badrummet. Lite mascara på ögonfransarna räckte, hon var inte en sådan tjej som brydde sig särskilt mycket om smink och utseende. Hennes hud var väldigt blek, även på somrarna när solen lyste starkt, kunde hon sitta ute i flera timmar utan att bli något brun alls. De stora gröna ögonen hade hon fått från sin mamma, som hon oftast fick komplimanger för. Den lilla korta munnen med de fylliga läpparna och den platta näsan hade hon fått ärva från sin pappa. Hon tog snabbt upp håret i en hästsvans, klädde på sig och åkte iväg till jobbet.

Minna öppnade den tunga glasdörren in till den tegelklädda polisstationen med ett gnisslande ljud. Det stod endast ett fåtal bilar på parkeringen och gatulyktorna lyste fortfarande upp gatorna inne i den lilla staden. Doften av nybryggt kaffe nådde henne när hon klev in. Det stora rummet bestod av väldigt många ihop trängda skrivbord, vid en vägg stod det ett bord med två kaffebryggare och en hög med plastmuggar. Väggarna var ljusgula och på dem hängde det några naturtavlor som fick det stora rummet att verka lite trevligare. Minna gick tvärsöver rummet för att slå sig ner vid sitt skrivbord. ”Tjenare Lindqvist!” hojtade någon bakom henne. Hon vände sig om, Anders satt vid sitt skrivbord med ett leende på läpparna och tittade på henne. ”Hej på dig du.” svarade hon tillbaka och log. ”Du ser lite trött ut, var du uppe sent igår?” sa han och flinade. Minna svarade genom att lipa mot honom, inte speciellt moget tänkte hon, men orkade inte börja diskutera om det med honom. Anders skulle precis öppna munnen igen och säga något roligt, som han alltid gör, men stannade upp när han såg att den bruna trädörren till chefens kontor öppnades.  Minnas blick var nu också riktad mot den smått kraftiga gubben som klev ut genom dörren med ett vitt ark i ena handen. Han harklade och kliade sig på hans kala hjässa. Personer som tidigare suttit vid sina skrivbord och haft fullt upp med pappersarbete tittade nu också på honom. ”Skulle Minna Lindqvist och Anders Wallén komma hit, tack?” sa han med en mörk skrovlig röst.  Minna gav Anders en blick sedan gick de med snabba steg efter deras chef in på kontoret. Kontoret bestod av ett litet fyrkantigt rum med mörkblåa väggar. Ett mörkt skrivbord stod nästan i mitten av rummet, utmed väggarna stod det bokhyllor som var fullproppade med böcker och lådor. På väggen mittemot dörren, bakom skrivbordet, var det fönster som vette ut mot polisstationens baksida. Det var ingen vidare utsikt, bara en massa granar och träd. Eftersom att det var oktober månad fanns det inte mycket löv kvar på dem. Gubben satte sig ner på sin kontorstol med en duns och den stackars stolen knarrade lidande av tyngden. ”En gång hade han säkert varit en stilig och vältränad polis” tänkte Minna och tyckte nästan lite synd om honom. Han började fingra lite på en liten silverbricka som stod på skrivbordet. ”JOHAN BERG” stod det med svarta bokstäver på brickan. ”Jahadu Johan, vad har du på gång nu då?” Sa Anders och blinkade lite med ena ögat mot Minna. Johan blängde genom sina tjocka glasögon på Anders och tittade därefter på Minna. Att Anders jämnt kunde vara så pigg och glad förstod hon inte, det gjorde nog ingen. Det kunde bli lite irriterande i längden. ”Jo det är såhär att vi har fått in, någon slags anmälan om en försvunnen kvinna i 20 års åldern. Jag tänkte att ni kunde ta hand om det här.” sade Johan och tittade ner på det vita pappret som numera låg på skrivbordet framför honom. ”Kom den in idag?” Frågade Minna intresserat, höjde på ena ögonbrynet. ”För några minuter sedan, hon har tydligen varit borta i två dagar. Anmälan är dock bara signerad med ett namn, inga personliga uppgifter eller någonting.” ”Varför skulle någon göra så?” frågade hon fundersamt. ”Äsch, vi har ju inget annat att göra! Lika bra att vi kollar upp saken. Inte sant Minna?” Anders, som hade varit tyst en stund började nu prata. ”Ja, jo visst.” Hon tyckte att det var något lurt med det hela. Bäst att kolla upp det ändå. ”Står det något mer om själva personen som försvunnit?” frågade hon sedan när hon kommit loss lite från sina tankar. ”Ja, lite om den försvunne ja, men inget om avsändaren av anmälan, vilket man oftast brukar göra. Jag vet inte riktigt hur denna anmälan lyckades komma hela vägen hit.” Johan såg även han fundersam ut. ”Allt står på pappret, ta det ni, lycka till.” Anders gick genast fram och tog emot pappret, han drog handen genom sitt bruna kortklippta hår och vände sig mot Minna. ”Jahapp ska vi gå och käka lunch då?”

”En korv med mos till dig och en hamburgare till mig.” sa Anders glatt och satte sig bredvid minna på den vita träbänken. Den gula träkiosken stod en bit i från den stora motorvägen, Anders och Minna var de enda personer som var där. ”Tackar Tackar” svarade hon och tog emot den lilla lådan med potatismos och korv i. Pappret som de hade fått låg på bänken emellan dem. De åt under tystnad. ”Mm, vad gott det var.” sa hon efter att hon svalt ner en tugga, försökte få igång ett samtal. ”Oja, den här grillen gör det godaste käket i hela stan.” sa han samtidigt som han tuggade maten i munnen. Trevligt, tänkte hon och tittade bort för att inte tappa matlusten helt och hållet. ”Jo, jag tänkte att vi kunde kola igenom